TUBEN

Douglas Hardings text från tidigt 70-tal

Två personer (B och C) som hjälper (A)

Ni behöver ha en papperstub. Skär antingen av botten på en papperskasse, eller ta ett stort pappersark och tejpa ihop det så att det blir en tub – tillräckligt stor för att passa era ansikten på motsatta sidor av den.

A och B sitter i god belysning, öppnar tuben och passar in sina ansikten i dess motsatta öppningar.





Sett utifrån

 

 

Sett inifrån

C ställer sakta följande frågor:

1. Utgående från vad som är givet här och nu (inte vad du minns eller föreställer dig) hur många ansikten är det i tuben?

2. Är din ende stängd eller öppen?

3. Är du ansikte mot ansikte eller ansikte mot inget ansikte?

Paus

A och B kommer ut för att få luft och sedan tillbaka och C ställer fler frågor.

1. Skulle det där ansiktet kunna uppfattas som form om det inte var tomt på din sida?
2. Skulle det där ansiktet kunna uppfattas som någonting om du inte var ”ingenting”?
3. Skulle det där ansiktet kunna uppfattas som färg om du inte var utan färg”?
4. Skulle det där ansiktet kunna uppfattas som ogenomskinligt om du inte var genomskinlig?
5. Skulle det där ansiktet kunna uppfattas som föränderligt om du inte var oföränderlig?
6. Skulle det där ansiktet kunna uppfattas som komplext om du inte är enkel?
7. Skulle det där ansiktet kunna uppfattas som begränsat om du inte är utan gränser?
8. Skulle det där ansiktet kunna uppfattas som föränderligt om du inte är oföränderlig?

Efter ännu en paus återigen in i tuben för fler frågor:

1. Är du nu (som första person singularis presens) en sak som kan bli gammal eller vissna bort, börja eller sluta?
2. Även om du inte kan säga ”jag är det här eller jag är det där” kan du ändå inte säga JAG ÄR”?
3. Vem eller Vad är detta ofödda odödliga ”JAG ÄR”?

Paus

1. Kan du göra dig själv här (på 0 cm avstånd) till någonting som liknar din partner där (på 30 cm avstånd)?
2. Finner du någon ”materia” (huvud, ansikte, ögon …) på din sida?
3. Finner du någon ”ande” eller ”medvetande” i den andra änden?
4. Har du levt i en dubbel lögn – tillskrivit medvetande till det där ansiktet och ett ansikte till det här medvetandet?
5. Skulle denna dubbla missuppfattning kunna ligga bakom dina personliga relationsproblem, ja alla dina problem?

Paus

1. Ser du det där ansiktet klarare, utan rädsla, mer penetrerande nu när det bara är färg och form i rörelse?
2. Finner du det där ansiktet mindre älskansvärt, nu när det inte är ockuperat och är en del av sceneriet?
3. Är ”ande” något delbart som är något mindre din partners, nu när det inte kikar ut ur de där ögonen?
4. Kan du nu säga till din partner: Ditt ansikte är inte mer än ditt temporära utseende och jag är inget mindre än din varaktiga Verklighet?
5. Kan du nu säga till alla varelser överallt: HÄR ÄR JAG DU?

För ytterligare undersökning:

Är det som du upptäckte i tuben sant utanför tuben? Alltid? Kom ut ur tuben.

Fortsätt med ytterligare ett experiment

Citat

Kommentarer

Citat

Nästan alla lever, dör och tänker att detta är en, ansikte mot ansikte, situation. I alla världens språk är detta en, ansikte mot ansikte, situation. Nu när jag verkligen ser, ser jag att jag aldrig för en miljondels sekund i hela mitt liv har mött någon ansikte mot ansikte. Det har alltid varit ansikte där mot tomrum här. Om jag kunde se mitt ansikte nu tillsammans med ert så skulle det vara en blandning av båda, en soppa. Jag skulle inte kunna se någondera av dem. Ansikte mot ansikte situationen, är otänkbart. Den är helt ofattbart. Och ändå, på alla språk heter det, ansikte mot ansikte. Ingen har någonsin ifrågasatt det. Nåväl, mitt jobb är att ifrågasätta det och säga att det inte bara är dumt, det är skadligt - eftersom det är konfrontation.

Titta på nyheterna, läs tidningarna och se vad det är som händer. Vi genomförde en workshop i Israel för en månad sedan och vi blev nästan bombade. Ansikte mot ansikte är konfrontation. Det är aldrig ansikte mot ansikte. 1:a person har aldrig ett ansikte framför någon. Det har alltid funnits plats för det där ansiktet där borta. Detta är så uppenbart. Det är asymmetriskt, inte symmetriskt. Från en video intervju - Douglas Harding : Hans liv och hans filosofi.

Alienation orsakar rädsla och rädsla fördjupar alienationen. Det är en ond cirkel. Endast självförverkligande kan bryta detta. Eftersträva det helhjärtat. Nisargadatta

En plötslig förnimmelse att Subjekt och Objekt är Ett kommer att leda till en djupt mystisk ordlös förståelse – du kommer att vakna upp till sanningen om Zen. Huang-po

Hur underbar är kärlekens väg, när den som är utan huvud är förhärligad. Hafiz

Till toppen av sidan

Kommentarer

Du tar en medelstor till stor papperspåse och klipper ut botten. Du skär några hål för att släppa in luft och ljus. Du frågar sedan en vän att sätta sitt ansikte i ena änden av den här papperstuben och du göra detsamma.

Sedan kan du undersöka skillnaden mellan vad som är vid den bortre änden av tuben och vad som är i den nära änden. Den bortre änden är ofta den som kräver uppmärksamhet och du kanske vill fokusera på den men kanske någon kommer att vara där för att vägleda dig. I workshopen är det Douglas Harding som kommer att be dig att se efter vad som finns i den närmaste änden av tuben och peka dig tillbaka till den närmaste änden.Det är ett dramatiskt experiment på grund av den monumentala känslan av en frånvaro av ett huvud och ett ansikte vid den närmaste änden jämfört med den bortre änden. Jag tror att många människor tycker att detta experiment turboladdar upplevelsen av " rymd här till ansikte där.” . D.F. USA.

Som tillägg till D's utmärkta instruktion om du är ensam så kan du använda en spegel vid den bortre änden av tuben. Naturligtvis kan detta skapa en mer skrämmande upplevelse vid den bortre änden. Men i så fall kan du lägga ner tuben och notera hur olikt ditt sanna ansikte här är jämfört med det där platta, glänsande, som pekar åt fel håll, vänster / höger omvänt och benäget att plötsligt vara en sak som ändrar storlek i spegeln. C.C. USA.

Första gången jag såg mig själv som tomrum var i papperspåsen. Det kom på mig med stor kraft som ett ton av tegelstenar. Jag visste genast att jag hade hittat det - det som är utan början och utan slut. "Direkt perception" är den term som jag givetvis skulle använda eller ”uppmärksamhet som är uppmärksamt på sig själv". Jag hade letat efter det här i femton år och hade kommit till en punkt av total frustration. Detta var den utlösande faktorn men den här insikten kom från klar himmel. Jag återaktiverar den ständigt på tusen och en sätt. M.L. Frankrike

När jag körde hem förra veckan och sjöng den gamla Shaker låten. "Det är en gåva att vara enkel " och sen strofen: När sann enkelhet är funnen ... " slog det mig. Sann enkelhet. Liksom icke-ansikte vid den här änden av papperspåsen - ingenting är enklare än det, är det? S.D. USA

Fortsätt med ytterligare experiment

Åter till toppen av sidan