Hantera Problem

I alla våra liv finns det förmodligen tider när saker faller sönder så definitivt att vi tvingas ge upp våra antagna sociala identiteter och komma hem till den enda identiteten som finns kvar, till Den vi verkligen är. Dessa upplevelser kanske är källan till rådet som ofta ges i våra Headless workshops, att ett bra sätt att påminna oss om vem vi verkligen är, är att ha några problem. För när våra liv inte fungerar så kan vi, även på mindre extremt sätt, alltid hitta en plats och en tillflykt där ingenting kan gå fel.

I min erfarenhet är det emellertid inte givet att problemen alltid leder mig Hem till den jag verkligen är. Det är inte heller så att jag bara har ett fåtal problem. Ibland översvämmas min värld av dem. Jag har känt behovet av något slags verktyg som kan hjälpa mig Hem när jag stöter på problem.
Den mest effektiva hjälpen för mig är workshopövningarna där jag aktivt måste göra experimenten och inte bara tänka. Jag har försökt sätta samman en övning (där jag använder delar av de befintliga) som jag kan använda som vägledning när livet är svårt. I följande essä ska ta dig igenom övningen som om du verkligen genomför den. Självklart får du mest ut av övningen om du efter att du har läst om den också genomför den.

Till att börja med, välj ett problem som du har. Du kan skriva ner det på en papperslapp och sedan hålla pappret i din vänstra hand, eller så kan du föreställa dig att din vänstra hand representerar problemet. I vilket fall så lyfter du upp din vänstra hand ca i 45 graders vinkel framför dig och tittar på problemet därute i bortre änden av din arm. Lägg märke till hur komplext det är och hur temporärt det är i betydelsen att det har en början. Hur partiellt det är i betydelsen att även om det kan tyckas stort så visas det upp mot en större bakgrund. Notera också att det inspirerar eller drar till sig dina känslor av ångest eller depression eller mod och beslutsamhet. Men mest av allt notera att problemet är där ute i världen vid den bortre änden av din arm.

Nästa steg, medan du fortfarande tittar på problemet vid den bortre änden av din arm, är att rikta din uppmärksamhet ner mot din arm, förbi din armbåge, till din skuggliknande skuldra längst ner i bilden och sedan rakt ut ur bilden in i Tomrummet. Finns det ett huvud vid den närmaste änden av din arm eller en annan hand eller någonting alls som håller i eller brottas med ett problem? Är inte Rymden som du tittar ut ur så tom och klar att det inte finns någonting här som kan gå fel. Med andra ord, är det inte problemfritt? Är inte känslorna förknippade med problemet, bundna till problemet snarare än till Rymden? Är det inte så att de kommer och går med problemet? Oavsett vad problemet är med alla dess implikationer, kan du inte göra resan ner från problemet till lättnaden och till din tillflykt till Vem du är?

Förut belägrad av problem -lever du inte här i din verkliga naturs ointagliga fort?

Den här iakttagelsen gör inte att problemet försvinner, men den placerar det där det hör hemma och där det bäst kan hanteras. Den gör det klart att HÄR är min identitet och DÄR är problemet. Den Jag Är - och min självkänsla – är inte i händerna på något förvirrande eller plågsamt problem som jag handskas med.

Detta är inte på något sätt en ursäkt för att ignorera eller förneka problemet. Precis som du tittar på din vänstra hand när du går ner till Tomheten i övningen så håller du ett öga på problemet men från den problemfria utsiktspunkten.
Detta är inte heller ett sätt att inte äga dina problem. Din arm, med din hand längst ut som håller problemet är som ett träd som reser sig upp ur Tomheten.

Problemets rötter finns i grunden av din sanna natur och när du ser Vem du är så klättrar du nerför trädet till problemets rot, inte upp och iväg från det. Problemets egentliga ursprung är HÄR. Tomheten är lika väsentlig för problemet som rötterna är för trädet.

Finns det en fara i att mitt nedstigande i den problemfria Tomheten kommer att bli ett fall in i en fälla av passivitet och resignation? Inte om jag fortsätter att skilja mellan den nära och den bortre änden av min arm. För när jag har klättrat nerför min arm till den problemfria Tomheten så släpper jag inte nödvändigtvis problemet i min hand. Min hand fortsätter att hålla i problemet och jag fortsätter att titta på det och arbetar med det för att lösa det så bra som jag kan och använder alla tillgängliga verktyg. Samtidigt lägger jag märke till någonting mycket annorlunda vid den hitre sidan av min arm: inte bara att det inte finns något problem HÄR att hålla fast i. Det finns ingen hand att hålla med. Här kan jag inte släppa taget för jag håller aldrig i något. Ingen hand, inget grepp och inget att släppa taget om. Precis som i kärlek, är jag byggd öppen också för problem. Jag är byggd för att underkasta mig – ändå på ett sätt som underlättar alla slag av problemlösning där ute där problemen hanteras.

Det tredje och avslutande steget i övningen riktar sig till den här ombytta sidan av problemlösning. Medan du håller upp din vänstra hand lyft upp din högra hand till ungefär samma vinkel men något mot höger. Titta på den och föreställ dig att den representerar en möjlig framtida lösning på problemet i din vänstra hand. Lägg märke till hur lösningen av nödvändighet kommer att vara tillfällig, föremål för bearbetning eller förenkling och slutligen inaktuell. Och precis som problemet attraherar känslor så gör även lösningen det, känslor av framgång förtroende eller lättnad. Men under alla dessa karakteristika ligger det faktum att lösningen (liksom problemet) är placerad därute i världen vid slutet av din arm. Kom ner längs armen till Tomheten och du kommer att finna att din verkliga natur är lika tom på lösningar som på problem. Du är inte bara problem-fri, du är även lösnings-fri! Och på samma sätt som du är roten till problemet så är du även upphovet till lösningen. När du kommer Hem till Tomheten så kommer du till lösningarnas storslagna Förrådshus. Vilken praktisk plats att komma fram till – en öppning som knyter ihop problemet med dess lösning, öppningen som är både orsak till problemet och upphovet till lösningen! I själva verket är den här platsen helt ofantlig för här finner jag den yttersta orsaken till alla problem och det yttersta upphovet till alla lösningar. Den är som en huvudnyckel som öppnar den inre hemligheten bakom all problemlösning.

Vad är den inre hemligheten? Kanske är det att jag just här, redan har det som jag verkligen vill. Eftersom jag inte vill ha några problem, jag vill ändra dem till lösningar och eftersom lösningarna som jag får aldrig förblir helt tillfredsställande, de kan även utveckla sig till nya problem.
Den sanna och frigörande hemligheten som ligger under mina problem är att de på sin egen nivå bara är delvis möjliga att lösa. Men HÄR, nedan, mellan och insides är lösningen perfekt. Den lösningen är alltid tillgänglig HÄR, när jag ser Vem jag Är.

Det finns ytterligare en fråga som den här övningen hjälper till att klargöra för mig och det är frågan om konflikten mellan min personliga vilja och Guds vilja. Hur vet jag att det som jag vill är det som Gud vill? För att få svar på frågan tittar jag återigen ut på mina händer. Där ute finns problemen och lösningarna, handling, ansträngning och viljestyrka. Därute finns mitt livs alla behov och tillfredsställelser. Jag ser ner längs mina armar till öppningen mellan dem. Här finns inga behov, ingen handling, ingen vilja endast ”ett enastående medvetande”. Dessa armar sträcker sig ut mot viljans och handlingens värld, inte från mitt huvud men utifrån detta tomma Guds-huvud. Dessa armar är Guds armar och Guds vilja. Och precis som Gud rör den vänstra som den högra så ”vill” Gud både problem och lösningar där ute eftersom dessa två är oskiljbara. De är två ändar på en gungbräda som vilar på en stilla balanspunkt som är Guds vilja. Vad jag verkligen vill beror på Vem jag är, och när jag tittar HÄR och klättrar ner antingen från problemet eller från lösningen in i denna gudomliga Tomhet så sammanför jag min personliga vilja med Guds vilja och säger ja till båda. I det ögonblicket verkar Guds liv och vilja genom mig.


Diagrammet representerar denna essays centrala tema. Med Ramana Maharashis ord: Lösningen på mina problem är att se Vem som har dem. HÄR är befrielse och perfektion, HÄR är underkastelse, inte resignation. Här är slutligen Guds vilja, inte min. Liksom diagrammet så är övningen också en karta, förenklad och övergripande, avsedd endast som ett hjälpmedel. Ändå är den på sätt och vis också den verkliga resan. För när jag färdas det korta avståndet från problemet som jag brottas med till den problemfria Rymden HÄR så stiger jag in till den plats där den grundläggande frågan som alla problem framställer - Vem Är Jag? – är uppklarad.

Fortsätt med ytterligare ett experiment