Ett Alexanderhugg i Tillvaron 

 
Den brittiske religionsfilosofen Douglas Harding och
människans plats i universum
 
 
Den förmodade motsättningen mellan religion och vetenskap har kantat vår
civilisations historia. Konflikten handlar inte bara om tro och vetande; i dess yttersta
konsekvenser rör den också frågan om människosyn och om individens förhållande
till sig själv och sin omvärld. Religionen, eller om man så vill, tron på att tillvaron
inte endast är materiell har kontinuerligt trängts undan ur det offentliga rummet.
Framförallt sedan renässansen har denna utveckling accelererat och naturvetenskapen
har kommit att detronisera den religiösa världsbilden och ersatt den med en materiell
kosmologi.  
Den bakomliggande kraften, den ”vetenskapliga rörelsen”, är obönhörligt riktad nedåt
och inåt mot tillvarons minsta beståndsdelar i sin förklaringsiver. Samma rörelse har
även präglat humaniora där postmodernismen till slut sopat bort alla referenspunkter
och filosofin övergivit sin ursprungliga kallelse att försöka skapa en meningsfull  
helhet av de olika vetenskapliga disciplinerna. Det har varit en resa från Dante till
Joyce, från Giotto till Pollock, från Palestrina till Schönberg. Resultatet? En
fragmentiserad världsbild, ett T.S. Eliots ”Öde Land”, utan mening och moraliska
hållpunkter och där språket verkar ha upphört att vara bärare av meningsfull
kommunikation (Babel!).  
 
Men riktningen nedåt har ändock varit nödvändig. Den vetenskapliga metoden har
skänkt ett välstånd som renässansmänniskan inte kunde drömma om. Och en frihet
som religionen inte kunnat leverera. Men till ett pris; synen på tillvaron som ett urverk
öppnade också dörren för det senaste århundradets katastrofer med ”historiska
nödvändigheter” som Gulag och Auschwitz som moraliska nollpunkter, eller för den
delen, Hiroshima. Men determinismen, materialismens konsekvens, har numer
kommit att ifrågasättas även av vetenskapen själv. Efter Einstein och kvantfysiken
kan konstateras att materien snarare är regelbunden än lagbunden; den beter sig
ungefär likadant imorgon som idag. Och ytterst, eller snarare längst in i materiens
skrymslen, finns bara energifält och Tomhet kvar när den sista kvarken identifierats.  
 
Trots alla vetenskapliga landvinningar upphör emellertid inte vårt intuitiva behov av
andlighet och mening. Religionen dyker ständigt upp bakvägen och i de mest
skiftande förklädnader. Det är inte konstigt att talet om religionernas återkomst dyker
upp allt oftare. Men den andlighet som inte kan förenas med upplysningens ideal och
med ett vetenskapligt tänkande kommer obönhörligen att leda in i nya
återvändsgränder. Vår civilisations stora strid är, alltjämt, mellan vetenskap och
andlighet. Finns det överhuvudtaget ett verktyg som, så att säga, kan hitta rätt mutter
och lösgöra ”spöket i maskinen” och därmed dikotomin mellan ande och materia?   
 
Den förra året avlidne brittiske religionsfilosofen Douglas E. Harding hävdade
ihärdigt att det finns ett svar, att religion - i dess djupaste bemärkelse - och vetenskap
utgör nödvändiga komplement. Den gordiska knuten löses, enligt Harding, genom att
vrida den vetenskapliga metoden ytterligare ett steg , 180 grader noga räknat, genom
att vända den mot observatören (subjektet) istället för materien (objektet). Det senare
har ju alltid varit vetenskapens fokus. På så sätt upphävs tudelningen mellan subjekt
och objekt eller mellan andlighet och materia utan att göra avkall på de
grundläggande vetenskapliga principerna, påstår Harding. Han hävdar att det är inget
annat än tillämpad relativitetsteori (där förståelsen av materien/objektet beror på var
observatören/subjektet befinner sig) och en strikt tillämpning av den vetenskapliga
metoden. Liksom Kopernikus och Galileo, insisterar Harding, måste vi observera den
fysiska verkligheten istället för att tro på rådande religiösa och intellektuella
föreställningar. Det är ju genom att observera (och verifiera) som
intellektuella/religiösa vanföreställningar slagits sönder och så gett människan frihet
att själv forma sitt öde.
 
Ur detta perspektiv blir Hardings kosmologi begriplig när han försöker överbrygga
klyftan mellan det religiösa begreppet insikt och det vetenskapliga kunskapsidealet.
Medan det förra länkas till subjektets sökandet efter sanningen om sig själv, är det
senare förbundet med sökandet efter sanningen om objektet. Häremellan råder, menar
Harding, blott en skenbar motsättning. Utgångspunkten är den upplevelse av tillvaron
som mystiker i alla tider beskrivit, ofta med ett svårtillgängligt och poetiskt färgat
språk. Det är en erfarenhet som grundas på individens upplevelse av nuet, som första
person singularis, presens. Att tro att subjektet kan undersökas från utsidan, som ett
objekt, fortsätter Harding, är lika fruktlöst som att tro att en skådespelare på vita
duken samtidigt kan sköta bioprojektorn eller som att undra hur långt det är mellan
Rom och påsk.  
 
Medvetande kan alltså endast erfaras (av subjektet). Medvetande hittas inte i Materia
(som objekt) - det är en omöjlighet. Här följer Harding en tradition av religiöst
färgade tänkare såsom Mäster Eckhardt, Kirkegaard eller Buber, alla förenade av en
djup respekt för den individuella erfarenheten och ett högst personligt möte med
omvärlden. ”Jaget” är i själva verket inget annat än en Kapacitet fylld av världen och
medvetet om sig självt. Det är Thomasevangeliets andlighet, enligt Harding, men
ingen obegriplig gnosis. Och det är denna insikt som är den gemensamma nämnaren
för alla större religioner (en tes Harding driver i sin bok ”Religions of the World”) i
sina resp. högsta uttrycksformer, som t.ex. i Zen, sufismen eller den kristna mystiken.
Harding insisterar att det inte handlar om något mystiskt utan tvärtom, om det
uppenbara. Det handlar alltså om ren fenomenologi och måste erfaras, språket leder
inte hela vägen fram. Insikt måste komma före ordet om ordet, så att säga, ska bli kött
och fyllas med mening.  
 
För att dela denna erfarenhet, för att s.a.s. möjliggöra det ”existentiella språnget” –
perspektivbytet – och för att undvika metafysikens språkliga labyrinter utvecklade
Harding under 60-talet ett antal praktiska övning (experiment) i ”seende”: Vem (eller
vad) är jag, egentligen? är frågan att besvara, hävdar Harding. Titta efter!!! Vad säger
dina sinnen? Det är Hardings enkla svar och riktar så pekfingret mot ditt ansikte d.v.s
det betraktande subjektet. Vad ser du om du nu vänder blicken 180 grader? Vad finns
där som skådar ”ut” och ser det pekande fingret - eller i detta ögonblick dessa ord på
papperet?  Där är inget ansikte utan en Kapacitet, en Tomhet eller ett Medvetande, ett
med världen. Man är inte ”face to face” utan ”face to no face”! Att erfara denna
Kapacitet är att förenas med sitt eget andliga centrum som är ständigt och omedelbart
tillgängligt. Det är den sanna religiösa erfarenheten och som gör oss delaktiga i
världen - som får oss att förundras över att allt finns, inte hur. Ytterst, ytterst, är vi
denna Kapacitet i vilken den fysiska verkligheten uppstår. Detta är religion som inte
är religiös utan andlig.
 
Det är kärnan i Hardings budskap och experimenten i seende det nödvändiga
verktyget. Inser vi inte detta, vädjar han, går vi vilse. Och han upprepar ofta att det är
en gammal och välkänd sanning, som beskrivits genom århundraden av mystiker och
författare, som t.ex. Shakespeare i några fraser, av Harding ofta citerade (från ”Lika
för Lika”): ”Man proud man! Dres’t in a little brief authority, Most ignorant of what
he’s most assur’d, His glassy essence, like an angry ape, Plays such fantastic tricks
before high heaven, as makes the angels weep.” Eller Kurt Vonnegut (från romanen
“Timequake”): ”En gång i tiden var ljuset det snabbaste man kunde tänka sig, en
tanke som nu har förpassats till historiens kyrkogård, på samma sätt som
ponnyexpressen…  
Jag valde två blinkande ljuspunkter på himlavalvet, kanske 3 meter från varandra…
- Nu ber jag dig att fixera blicken på den ena och sen på den andra. Vad tror du, tog
det en sekund?  
- Inte mer, sa jag.  
- Även om det tog dig en timme så har något passerat mellan där de två himmelska
kropparna befann sig med en hastighet av, konservativt räknat, miljoner gånger
ljushastigheten.  
- Vad var det? sa jag.  
- Ditt medvetande. Det är en ny kvalitet i universum som finns bara för att där finns
mänskliga varelser. Fysiker måste från och med nu, när de spekulerar om Kosmos
hemligheter, räkna inte bara med energi, materia och tid, utan med något mycket nytt
och vackert, som är mänskligt medvetande… Låt oss kalla det själ.”
 
En som tidigt upptäckte Hardings storhet var C.S. Lewis. 1951 skrev han, efter att ha
läst manuskriptet till Hardings grundläggande vetenskapsfilosofiska verk, ”The
Hierarchies of Heaven and Earth – a New Diagram of Man in the Universe”, på vilket
hela hans tänkande vilar:  
”Du har gjort mig fullständigt berusad, på ett sätt som jag aldrig tidigare blivit av en
bok…du har producerat ett arbete av högsta genialitet…England borde skämmas om
inte detta verk publiceras”. Och sen i förordet till boken skrev C.S. Lewis ”Denna
bok, anser jag, är ett första försök att vända på en tankeriktning som existerat sedan
filosofins födelse…även om den kommer att visa sig bara ha varit ens den avlägsnaste
anfader till ett förhållningssätt som åter skänker oss ett trovärdigt universum, bebott
av trovärdiga aktörer och betraktare, så kommer den att ha varit ett synnerligen viktigt
verk”.  
 
Verket tar sin utgångspunkt i nuet (första person singularis presens) d.v.s. från
”timglasets smala midja” varifrån Hardings kosmologi växer ut i Tid och Rum.
Rummet definieras i form av nivåer eller ”hierarkier” med observatören som
utgångspunkt. Varje ”hierarki” i tillvaron har sin vetenskap och sina observatörer
(vetenskapsmän); biologi, kemi och fysik de närmast liggande, humaniora de
mellanliggande och geografi och astronomi de mer avlägsna. Tiden står i ett direkt
förhållandet till objektets avstånd från observatören/subjektet för att i subjektet
upphöra och där bli ett ständigt pågående nu. Medvetandet är det sammanhållande
kittet mellan ”hierarkierna”. Det är endast den observatör (vetenskapsman) som rör
sig mellan de olika ”hierarkierna” som kan förena dessa till en mångfacetterad Helhet.
Ur detta förhållningssätt kan förhoppningsvis en grund läggas för en ny syn på såväl
humaniora som vetenskap.  
 
Vidare målar Harding upp en bild över vår västerländska civilisations framväxt som
en ”medvetandets utvecklingshistoria” och som domineras av tre epoker; den
teologiska (söker det goda), den humanistiska (söker det sköna) och den vetenskapliga
(söker det sanna). Filosofins huvuduppgift är således att förena dessa till en helhet och
först då kan vetenskap förlikas med religion och båda med konsten. Så kan det goda
och sköna i tillvaron återupptäckas utan att för den skull offra det sanna. Även om
splittringen varit nödvändig hävdar Harding att vi nu nått ett stadium där det, för vår
gemensamma överlevnads skull, är absolut nödvändigt att filosofin lyckas med denna
integrering.
 
Harding försöker alltså avmystifiera den religiösa mystiken och förena religion, eller
snarare den religiösa upplevelsen, med modern vetenskap och föra in upplysningens
ideal i religionens kärna. Det var säkert ingen slump att inspirationen till upplägget av
”The Hierarchies of Heaven and Earth…” kom när Harding studerade ett självporträtt
av fysikern Ernst  Mach – vars forskning enligt Einstein var en förutsättning för
relativitetsteorin – i vilket man utifrån konturerna av ett ”tomt” ansikte ser hur kropp,
armar och ben sträcker sig ut i rummet.  
 
 
Harding presenterar en ny möjlig riktning för vårt tänkande. Om hans idéer inte
försvinner i tidens larm kan de bli den så väl behövda språngbrädan mot en ny
”humanistisk vetenskap”, en vetenskap som kan häva missuppfattningen, såväl
religiös som vetenskaplig, om vilka vi egentligen är i vårt förhållande till omvärlden.
 
Dikotomin mellan ande och materia har impregnerat vårt tänkande och våra känsloliv
och den utgör i hög utsträckning den idémässiga kraften som driver de konflikter som
idag präglar världen (just nu kanske tydligast manifesterat i det blodstänkta mötet
mellan Väst och Islam).  
Och kanske genom en ödets nyck var T.S. Eliot, den kanske främste uttolkaren av
1900-talets intellektuella och känslomässiga förfall, Hardings tankegångar på spåren
1942  (f.ö. samtidigt och bara några mil från Harding när denne slet med sitt
manuskript till ”The Hierarchies of Heaven and Earth…”) i följande rader från
”Quartets”:  
 
We shall not cease from exploration
And the end of all our exploring
Will be to arrive where we started
And know the place for the first time.  
 
Axel Wernhoff